Säga vad man vill om tonårsbarn, men de är ju faktiskt väldigt roliga att umgås med (när det inte är humörsvängningar grande dvs). Det är lite vuxnare tankar och man har kanske hittat något man har gemensamt och kan göra tillsammans på ett annat sätt än man kan med yngre barn. Men det gäller förstås att hitta balansen mellan att vara mamma och kompis. Man har fortfarande ett ansvar att uppfostra och vägleda, de är trots allt barn även om de inte alltid tycker det själva! Men om man har en så pass bra relation att man även kan vara som en kompis i vissa avseenden så tycker jag det är fantastiskt. Nu har ju jag två döttrar som gärna tar efter både det ena och andra, de gillar att piffa sig och ha snygga kläder, älskar hästar och ridning och är väldigt musikintresserade. Så det har kommit sig lite naturligt att vi har några gemensamma grejer att umgås kring och prata om. Vilket är både roligt och givande, för alla inblandade tror jag.. Hästar och ridning råkade båda bli intresserade av efter att ha hängt med i stallet sen de var spädbarn. En riktigt roligt grej att ha gemensam! [caption id="attachment_11073" align="alignnone" width="800"] Min duktiga hästskötare Ella och jag på dressyrtävling![/caption] Sociala medier kan man också säga vad man vill om, men jag har en vinkel där som faktiskt talar för att de förutom att de är rätt roliga till och med kan fylla en viktig funktion. När jag var liten/tonåring fanns inga sociala medier eller smart phones, knappt mobiltelefoner faktiskt. Vilket gjorde att det man såg av sina föräldrar var det vardagliga och mest bara "föräldraaktiga" grejer. Vad jag kan komma ihåg i alla fall. Mamma och pappa hade inga Instagram- eller Facebook konton man kunde gå in och titta på för att få en inblick i deras mer personliga sfär. Mamma var en mamma och pappa en pappa helt enkelt, jag reflekterade inte mer än så. Jag är rätt flitig på Instagram och tycker det är kul att hålla på och lägga upp en det ena en det andra. Och inläggen speglar mig ganska bra som person, vilket Ella också har kommenterat. Hon ser en annan sida av mig som inte är så fokuserad på mammarollen, en mer personlig sida och det tycker hon är kul! Det hade jag faktiskt önskat så här i efterhand att jag hade sett hos mina egna föräldrar när jag var yngre. Nu när jag är vuxen har jag såklart en annan relation till min mamma, en mer kompisrelation men jag hann aldrig få det med pappa. När jag var 24 år gick min pappa plötsligt, tragiskt och oväntat bort. Och det var först när han gått bort som jag började se mina föräldrar som egna personer med känslor och problem och inte bara som en mamma och en pappa. Jag flyttade till Stockholm när jag var 20 år och så här i efterhand hade jag önskat att pappa hade ett Instagramkonto där man kunde följa hans mer personliga sida till vardags. Tyvärr var man inte något ess på att ringa hem så ofta heller, vem hade tid med det då? Hur som helst, jag tror det är bra om ens tonåriga barn ser sidor av en som inte är kopplade till föräldrarollen också. Det kan göra band och vänskap starkare och kanske bidra till att de också vågar prata med en om personliga saker. En selfie behöver alltså inte vara enbart av ondo om den kan skvallra lite för dina barn om vem du är förutom deras mamma! :)
