Det var söndag och 2:a advent, solen hade precis gått ner och skymningen sänkte sig snabbt över Jämtland när jag sladdade in med bilen på gården. Jag hade lämnat av Ella i stan som skulle på julmarknad med sina kompisar. Det bet lite i näsan, termometern visade på runt 5 minusgrader. Vid infarten stod en cykel med en fullastad cykelkärra parkerad och när jag körde upp till huset såg jag en man ståendes vid ytterdörren. Vem fan är det här nu då tänkte jag, och vad gör han här? Och varför öppnar ingen dörren hann jag tänka, innan jag kom på att vår ringklocka inte funkar.. Ingen hade hört när han ringde på. Frågade om jag kunde hjälpa till med nåt och mannen svarade på engelska med lätt brytning att han sökte en plats att slå upp sitt tält på för natten. Hade möjligtvis vi en yta under tak i en lada eller så som han kunde få låna över natten? Han förklarade snabbt att han hette Issa och var på resande fot med cykel från Belgien till Trondheim via St Olafsleden. Han var lite trött och ville gärna få upp tältet innan det blev kolsvart ute. Aha, en pilgrim tänkte jag. Vet att många går den leden för att tillslut nå Nidarosdomen i Trondheim. Men det hör inte till vanligheterna att de tar vägen över Ås.. Jaja, han kanske kört lite fel tänkte jag och gick in för att rådgöra med resten av familjen hur vi skulle göra. Efter en snabb överläggning kom vi fram till att han ju kunde sova över i gästhuset. Han verkade trevlig, hel och ren och en natt kunde vi väl erbjuda tak över huvudet. Stugan stod ändå tom just nu och det kändes inte helt hundra att låta honom sova ute i kylan. Jag visade honom in i gästhuset och gick sen tillbaka in till oss och stökade med något.Inte riktigt som vi trodde..Måndag morgon kom med allt vad det innebär. Frukost till hästar, barn och hund, skjutsa till skolan, ut med hunden och ut med alla hästar i hagen. När klockan närmade sig nio var det fortfarande mörkt i stugan och gardinerna var fördragna. Man sover gott där inne tänkte jag samtidigt som jag funderade på hur långt han skulle komma med cykeln innan det blev mörkt den här dagen. Vad hade han för plan för nästa etapp? Vid 10-tiden när jag stökade på i stallet knackade det på stalldörren och den lilla mannen, knappast äldre än mig, kom in. Han tackade tusen gånger för att han fått sova i vårt gästhus, så gott hade han inte sovit på flera månader. Men… hur hänger det ihop tänkte jag, en pilgrim på resa har väl oftast en resplan med hyfsat bekväma stopp längs vägen? Eller? Så jag började fråga lite om hans resa och hur länge han hade varit på vift. Han började berätta och det visade sig att hans resa inte riktigt hade en religiös anledning, även om han sa sig vara troende. Han var helt enkelt hemlös. Hade av någon anledning lämnat sin familj i Belgien och cyklat upp genom Europa under drygt ett års tid. Sökandes efter ett annat liv, någonstans var som helst. TvivelOch i samma stund som han började berätta om orsaken till att han var på resande fot kom en smygande känsla i kroppen. Rädsla. Vem var mannen som stod i stallet egentligen? Kunde han vara en hemlös traumatiserad flykting med trasigt inre, redo att göra vad som helst för att få ett drägligt liv? Tänk om han vägrade ge sig av från gården? Men nej det är han väl ändå inte, han är ju så trevlig och verkar rätt glad, trots sin situation. Förtjusad över hästarna, stillheten och utsikten där vi bor. Och när han frågade om det var ok att stanna en natt till i stugan bara för att ladda batterierna innan han fortsatte sin resa mot Trondheim, sa vi ja. Men tvivlet tilltog under dagen. Tänkte vi fel här, är vi för snälla och godtrogna? Han erbjöd sig hjälpa till i stallet men jag avböjde vänligt och sa att han kunde vila upp sig inför avresan nästa dag. Han tackade och höll sig inomhus resten av dagen. Så imorse, efter ett osedvanligt stökigt utsläpp av helt vilda hästar, kom han ut och sa att han höll på att packa och skulle ge sig av inom en timme. Jag blev lättad och en liten orosklump i magen försvann. När han packat klart tackade han återigen tusen gånger för gästfriheten. Vi sa hej då och jag sa lycka till med din resa. Ett svagt leende och den mest sorgsna blick jag någonsin sett var vad jag fick till svar. SkamSedan skämdes jag. Varför byttes min till en början helt obekymrade inställning till en oroskänsla så fort jag förstod att den här var en utsatt människa utan fast plats i livet och ett hem att komma tillbaka till? Alltså oro för mig själv och de mina? Hur självisk får man vara? Samtidigt, man har ju ingen aning om vad folk har varit med om eller hur det har påverkat dem.. Hur skulle ni känna? Hur skulle ni ha gjort? Vad gör ni om en främling knackar på er dörr? Jag är genuint nyfiken, kommentera gärna här eller skicka ett DM på Instagram, jag vill gärna veta❤️Brevet som vi hittade på köksbordet i stugan sen fick ändå mitt dåliga samvete att svepas in i en mjukare känsla av att ändå ha gjort något bra för någon annan människa, om så ändå bara för två dygn. Till sist vill jag bara säga att om den här snälla mannen knackar på hos er, bjud på tak över huvudet för en natt om ni kan. Vet att han är påväg väster ut, över fjällen i minusgrader… Och till alla miljoner människor på flykt världen över önskar jag åtminstone en natts trygg vila och sömn. God natt.
