Och vips så är vi inne på år tre som lantisar och hästägare. Den här hösten rusar fram i en väldig fart (precis som vanligt) och nu är det alltså två år sedan vi lämnade Stockholm för livet på landet. När vi flyttade var Ella inte ens fyllda 13 år och imorgon fyller hon 15 och ska söka till gymnasiet i vår.. Vad hände??! Kanske upplevs tiden gå så fort för att veckorna är så inrutade i tydliga rutiner? Det och att det inte är många minuters "dötid" på dagarna, jag vet inte. Hur som helst så försvann september i ett nafs. September har för övrigt seglat upp till att bli en av mina absoluta favoritmånader. Dagarna är fortfarande varma och långa, man är tillbaka i vardagen men har stökat bort sommarens måsten på gården och kan börja med något nytt. Sommarens solbränna sitter kvar och eftermiddagsljuset är sådär mjukt och melankoliskt. Jag tillhör dem som tycker att hösten är som en nystart, det riktiga nyåret om man så vill. Nu i vinter tänkte jag försöka komma igång med renoveringen inne igen. Måla klart trappen och hallen nere. Kanske börja fila på ett förslag på nytt kök, det sjunger verkligen på sista versen.. Vi får se hur mycket som hinns med. Hösten betyder också sluttampen på tävlingssäsongen för oss ryttare här uppe. Eller, man kan ju åka ut till kusten iofs, det finns väl lite tävlingar runt Sundsvall och Ö-vikstrakten, men det är ju några timmars resa fram o tillbaka. Så det skippar vi nog i år. Men vi har hunnit med att avverka några dressyrtävlingar här i krokarna, på Frösön, i Åre och nu sist en klubbtävling hemma på Åsbygdens Ryttarförening. Den sistnämnda var roligast för mig då jag äntligen lyckades knipa en 1:a plats! Hade inte förväntat mig något eftersom Neville ofta är lite nervig i ridhuset (även fast han är där flera gånger i veckan🙄) och kan slänga sig i sidled för minsta grej, oftast inbillade spöken i hörnen. Men den här gången var det som att han visste att det var tävlingsdags och skötte sig hur bra som helst. Så kul när allt stämmer! Jag har fortfarande massor att jobba på när det gäller hans framåtbjudning och lösgjordhet men tiny winy baby steps i rätt riktning iaf. Det är bara att kämpa vidare, tur man gillar att ha lite att bita i! Folk tycker kanske att man är lite knäpp som lägger ner så otroligt mycket tid på de här djuren men det är en livsstil och jag är glad att vi kan leva som vi gör. Lyckan! Min fina prins! Ella och Doolin vinner nästan alla dressyrtävlingar de ställer upp i nu, både individuellt och med laget. Så himla duktiga! ÄnglavaktAllt har dock inte varit rosenskimrande, långt ifrån. Jag och Nina var med om en riktigt otäck bilolycka för någon vecka sen. Påväg hem från Ninas fotbollsträning, max 100 meter från vår infart, kom en lös häst springande ut på vägen och rakt in i passagerarsidan på vår bil där Nina satt. Den hade slitit sig från hagen hos grannarna och kom i full galopp ut från en grusväg med skymd sikt och hann inte stanna innan den dundrade in i bilen. Som TUR var hade jag sänkt farten från 70 till 40 pga att det låg en bogseringsbil framför oss. Så jag hann bromsa så pass att vi i princip stod stilla när kollisionen skedde. Hästen fastnade med bakbenet i ena hjulet men kom loss och gick iväg en bit bort på vägen framför oss där den kunde fångas in. Otroligt nog klarade den sig med några skrapsår, inget brutet eller några djupare sår. Ena bakdörren på bilen fick en rejäl buckla men utöver det klarade vi oss också oskadda. Chocken alltså... Dels att krocka och dels att det var med en häst, så fruktansvärt obehagligt, tårarna sprutade. Tänk om vi kört fortare eller tänk om den hade hamnat framför oss på motorhuven istället och genom vindrutan. Då hade det kunnat gå riktigt illa för alla inblandade. Fy fan. Men nu gick allt bra, hästen lever, vi lever och bilen har fått en ny dörr på verkstaden. TACK för det♥️Nu ska jag o Nina slå in några paket, vi har en blivande 15-åring att fira imorgon. Och i helgen tar vi en paus från hästarna och åker till Stockholm en sväng. Sätta på sig nåt snyggt, äta nåt gott och se Magnus som har konsert på Cirkus. Det blir bra!
