Kan vi prata om det här med nattning? Har nu nattat barn non stop i snart 13 år. Först Ella fram till att Nina föddes, då tog hon över stafettpinnen. Visst har Magnus också nattat såklart, men i och med att han har varit ute och spelat mycket i perioder blev båda barnen ganska så ordentligt mammiga när det gäller vem som ska natta. Och lat som man är har jag aldrig orkat ta den fajten. Jag har absolut inte haft något emot det heller, tycker det är super mysigt. Nina vill att man ligger bredvid henne tills hon somnat. Kryper ihop och lägger de där varma små fötterna mot ens ben. Problemet är att även jag själv somnar 9 gånger av 10. Och då snackar vi ofta innan kl nio på kvällen.. Det spelar ingen roll om jag halvsitter i sängen och skrollar på mobilen, jag somnar lik förbannat inom 2 minuter. Kanske vaknar jag till efter en timme eller två men orkar sällan pallra mig upp utan somnar snabbt om igen. Att jag nu sitter och skriver detta kl 22.10 är alltså en bedrift utöver det vanliga! Har bevisligen målat in mig i ett hörn och får skylla mig själv. Men å andra sidan så har barnen alltid somnat väldigt gott och det är sällan det har gnällts över att man måste lägga sig. Och då slipper man ju bråk om det. Suddig bild, men så här har det alltså sett ut sen forever, sömntuta bredvid mamma. Nu tycker man kanske att Nina ska vara stor nog att somna själv men det är svårt att bryta ett så pass invant mönster, för oss båda. Inga fler ungar ska vi ha heller så det här året är kanske det sista man får somna bredvid sitt minsta (snart stora) barn. Men det är ju också lite najs att ha en stund på kvällen och vara vaken när barnen somnat.. Äh, jag vet inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget mer än att det är lite tråkigt att nästan aldrig kunna göra något på kvällen haha! Det är lite lättare på sommaren då det är ljust längre. Men tills dess tar jag gärna emot tips på hur JAG SKA HÅLLA MIG VAKEN medan min dotter snusar och somnar så gott bredvid mig. God Natt!
