Har funderat lite över det här med småbarnsåren och alla utmaningar det innebär. Eller för min del, innebar, det var ju ett tag sen nu. Bristen på sömn, bristen på egen tid, att aldrig hinna göra klart något när man tänkte det, aldrig känna sig tillräcklig etc, etc. Man fick vara nöjd om man hade huvudet upp och fötterna ner så att säga. Eller? Var det verkligen så? Eller var man ändå rätt put together även om man inte tyckte det själv? Och det är just det som är själva grejen jag funderar på, för jag kommer verkligen inte ihåg.. Är det så att hjärnan filtrerar bort sånt som är jobbigt att komma ihåg? Eller ligger det egentligen längst bak i huvudet någonstans och väntar på att bli framplockat om några år när tempot är lägre och man har mer tid att minnas? Nina några månader gammal, hemma hos sin moster Anna. Här sov hon en hel natt för första gången om jag inte minns helt fel :) När Nina var bebis var jag själv ganska mycket med barnen. Magnus hade fått en rejäl snurr på sin karriär och var bortrest en hel del på turné. Det borde ju betyda att man var rejält trött, men det är inget jag kan minnas så väl. Förutom att jag alltid gick och köpte en bulle på närmaste konditori de dagarna jag klev upp innan klockan 05.30! DET minns jag :) Men senare, vintern när Ella var 8 år och Nina skulle fylla 3 samma vår, köpte vi vårt hus och flyttade ut från stan. Då kom den absolut jobbigaste perioden för min del. Magnus hade supermycket jobb och var ofta bortrest. Vi fick varken dagisplats eller plats på skolan i våra hoods så det blev till att åka tunnelbana med barnen in till dagis och skola i stan och hem igen under hela vårterminen. Samtidigt som man jobbade och försökte få till ett nytt hem. Eftersom Ella gick i skolan kunde vi inte ta det lite lugnt på mornarna heller, hon skulle ju vara i tid kl 08.20 varje morgon och jag skulle vara i tid till jobbet. Det är ingen underdrift att man inte var den bästa/gladaste/piggaste föräldern under den här perioden.. Men vi hade ju inget val så det var bara att bita ihop. De var så små också, Nina bara 3 år. Tufft med så långa dagar och långt att åka i morgon- och eftermiddagsrusning. Ni förstår ju lättnaden sen när vi fick plats till båda barnen i närområdet efter den sommaren, herre gud vilken glädje!! Ella fick plats på Mälarhöjdens skola där hon stortrivdes från början och Nina på en superbra förskola precis runt knuten från oss. Tror att jag kanske grät en liten skvätt av lättnad den dagen :) Det var två trötta barn som spenderade sportlovet hemma 2017.. Det kanske är därför jag har glömt bort det jobbiga med de tidiga bebisåren, det kom en period för mig senare som var mycket tuffare. Både livssituationen och relationen med barnen blev krångligare.. Hur som helst så vill jag ingjuta lite hopp till er som just nu är mitt uppe i en av de där tuffaste perioderna. Kanske har ni små bebisar som inte låter er sova eller 3-åringar som sätter sig på tvären för precis allt och alla, eller en 6-åring som är trotsigare än någonsin för den delen :) Det blir lättare och bättre så småningom. Ett tag kanske man måste bita ihop extra hårt och offra en hel del, men tillslut vänder det. Och nu när mina barn är 7 och snart 13 år kan jag sakna den där tiden när de var små och ganska mycket mer okomplicerade :) Ha en fin kväll!