Jag är nog inte ensam om att hysa den största respekt och beundran för alla förskolelärare, lärare och fritidspedagoger som tar hand om och utbildar våra barn. Plus givetvis alla som jobbar med barnidrott på olika sätt. Det är makalöst vilket tålamod och driv de har. Har funderat mycket på det här med att lära barn olika saker och kommit på hur mycket glädje det faktiskt ger, både barnet och en själv. Det är ju en sak att uppfostra men en annan att lära och utbilda. Det är nästan rörande att se när "poletten trillar ner" och insikten kommer - jag förstår och jag kan göra det här! Det är samma som när fantasin sätter igång, man ser det där i blicken, när det liksom blixtrar till. Jag fick hoppa in som ridlärarvikarie på Swartlings Ridskola förra veckan. Det var två barngrupper, en nybörjargrupp och en där de kommit längre och kunde en hel del redan. Det var så roligt! För nybörjarna är det egentligen grunder i kommunikationen med hästen som man får börja med, plus att de lär sig sitta rätt och förstår grundläggande hjälper för start och stopp så att säga. Medan de mer erfarna får jobba lite mer och lära sig nya färdigheter utifrån deras nivå. Nu kände jag inte dessa barn alls eftersom jag bara hoppade in som vikarie, men tyckte mig ändå få fin kontakt på den lilla stund vi sågs. Lite pepp och beröm lockar fram den där stolta minen där de nästan inte kan hålla sig för skratt för att de blir så glada. Så jäkla gulligt. Och jag antar att det är en del av tjusningen med att undervisa barn på ett eller annat sätt, det är ren och oförställd glädje som sipprar fram. Givetvis är det inte alltid glatt och kul, och ibland lyssnar de inte alls, men ändå på det stora hela väldigt fint. Ninas nöjd-min efter en lektion med Petter
